Nyplätty (Tarmo Thorström), virkattu (Helena Hämäläinen) ja kirjottu (Filippa Hella) selfie.
Knypplad (Tarmo Thorström), virkad (Helena Hämäläinen) och broderad (Filippa Hella) selfie.
Filippa Hella berättar om hur hennes broderade selfiekudde kom till:
Jag tror jag tänkte på alla fina trådar och knappar som jag har i söta små askar i mitt arbetsrum då jag tackade ja till Maijas förslag om att delta i selfiekuddeprojektet. Efteråt fick jag en känsla av att jag nog inte är riktigt klok…
Jag
är inte riktigt någon handarbetsmänniska. Jag kan sticka och sy i
knappar men ingetdera gör jag särskilt ofta. Jag fylls av beundran
inför gamla broderier och spetsar. Konstnärer som kombinerar t ex
serieteckning och broderi facinerar mig. Hanneriina Moisseinensseriealbum Isä kändes så berörande just pga detta.
Kässpaikkabroderierna ställdes ut redan innan albumet utkom på
serieutställningen Päin näköä! på Kiasma. Broderierna gav
historien helt nya sätt att berättas, serieteckning och
traditionella karelska handarbeten förenades på ett fint sätt i
berättelsen om Hanneriinas pappa som försvann spårlöst då hon
var liten.
Jag
har knappt broderat någonting sedan fisktavlan jag gjorde i
lågstadiet på andra klass där jag sytt kedjestygnssjögräs. Men
nu hade jag ju lovat delta så då måste jag sätta igång.
Jag
valde ut ett hallonrött bomullstyg och passande trådar. Jag tog
några selfien i profil och tog en print. Jag skaffade OH-film och
ritade i genom. Tursamt nog undervisade jag på Västranylands
folkhögskola just då i januari så jag kunde använda en OH-
projektor på skolan.
Jag
ritade upp bilden med skräddarkrita och började sy. Jag bodde på
internatet utan tv och dator så jag satt och sydde om kvällarna.
Jag sydde och sprättade lite och sydde igen. Först tyckte jag det
gick ganska bra. Men efter otaliga timmar broderande och tillbaks
hemma såg jag sanningen i vitögat och medgav det såg för jävligt
ut! Tyget snyrpade Och beige tråd på hallonrött tyg det ser inte
bra ut kan jag försäkra. Ja inget såg ut som jag tänkt det.
Samtidigt
som dyna nummer ett gick åt fanders så fick jag oväntat väldigt
dåliga nyheter angående ett långvarigt projekt. Jag blev helt
knäckt, matt och orkeslös. Grät dagligen.
Jag
ville inte måla, inte rita. Men kudden måste bli gjord. Jag tog nya
selfien. Jag höll fast vid att blunda på bilden, inte längre i
profil utan rakt fram ifrån. Jag ville blunda, stänga ut världen.
När jag var liten ville jag gärna vet hur jag såg ut när jag sov.
Jag försökte kisa framför spegeln men nej det gick inte. Nu kunde
jag ta bilder där jag låtsades sova.
Jag
behövde en rofylld bild av mig, en bild där all världens problem
är fjärran och jag är trygg och lindad som ett litet barn.
Kraftgivande fotografering. Efter många försök lyckades jag ta en
selfie jag var nöjd med. Jag kom på att man kan använda
kalkerpapper för att överföra bilden. Allting föll på plats. Jag
hittade en gammal oanvänd linnehandduk, handvävd av självodlat
lin. Blå trådar. Nu gick allting smärtfritt. Broderande gav mig
ro. Jag skapade något fast långt från mitt eget område. Jag
behövde nästan inte sprätta alls. Och jag var nöjd med bilden.
Nu
är selfiekudden färdig och överlämnad till Maija. Min tröstekudde
som hon kallade den.
